Har hedersvåld någon koppling till religion och kultur? Många förnekar någon som helts koppling mellan dessa fenomen. Hederskulturens grundelement är mannens ensamma ägande över allt i familjen och hans överhöghet över kvinnan. Han äger kvinnan och råder över allting i familjen. Det centrala kravet på kvinnornas oskuld och kyskhet i hederskulturen är lika gammalt som privatägandets och det patriarkala systemet uppkomst. När de en-guda-religionerna tar form i historien, kopierar de det mesta av hederskulturens normer och värderingar in i sitt religiösa värdesystem, särskilt kvinnans underordning, och synen på hennes sexualitet. Kravet på kvinnornas kyskhet och oskuld är exakt likadant i alla våra abrahamitiska religioner och även andra en-guda-religioner.
Man kan säga att hedersnormer inte har med någon specifik religion att göra eftersom alla våra gamla religioner ser likadant på kvinnans underordning och kravet på hennes kyskhet och oskuld. Och detta är det centrala i hedersförtrycket. Därför har religionerna en stor del i att hedersnormer och hederskultur existerar fortfarande. Det handlar alltså inte om olika tolkningar av religionen i hedersfrågan. Kravet på kyskhet och oskuld i de heliga böckerna är tillräckligt tydlig för att inte ska kunna misstolkas.
Skuldbelägger man en hel kultur om man pratar om hederskultur? Kulturrelativismen har alltid stått på förtryckarnas sida när den rentvår förtryckarkulturer. För kulturrelativismen är alla kulturer lika värda oavsett vad de står för. Därför blir kvinnofientliga kulturer och kulturer som står för jämställdhet mellan kvinnor och män lika värda. För att svara på frågan behöver en fråga sig vad menar man med kultur och hur man definierar den. Kultur är människornas levnadssätt, deras sätt att relatera till varandra, till sin miljö, till naturen, djuren och allt som omgärdar dem. Hur man klär sig, hur man äter, musiken, poesin, dansen, filosofin, organiserandet av samhället, synen på sex, barnafödande, livet och döden, arbetet, kärleken… det är det som är kulturen. Våra levnadssätt skiljer sig beroende på vår plats i den sociala arenan och var i världen vi bor. Det handlar om olika kulturer och olika ekonomiska och politiska förhållanden som styr människornas liv.
När vi pratar om hederskultur, pratar vi inte om alla människor tillhörande en etnisk grupp eller i en nation i ett land utan det handlar om de människor som delar hederskulturens normer och värderingar. Det är självklart att det finns massor med människor som står för andra normer och värderingar och inte delar hederskulturens sätt att leva. Det finnas alltså alltid en annan kultur som står för något annat än den förtryckande kulturen. Hederskulturen är starkast i de länder som styrs av diktatorer och där avsaknaden av demokrati och grundläggande mänskliga fri- och rättigheter är uppenbar. I dessa länder stöttas hederskulturen öppet av den förtryckande politiska makten. Den härskande kulturen i dessa länder är hederskultur och tvingar hela samhället genom våld att underordna sig maktens kultur. Makten i dessa länder företräder inte folkmajoriteten utan företräder sig själv och den härskande kulturen är inte folkmajoritetens kultur utan maktens. Massprotesterna i Iran mot prästerskapet visar med all tydlighet denna skillnad mellan den rådande kulturen (hederskulturen) som är det makthavande prästerskapets och folkmassorna som trotsar regimens makt, dess lagar, kultur och värdesystem. När kvinnorna i Iran sätter eld på slöjan offentligt visar de den andra kulturen med livet som insats. Den andra kulturen, den progressiva kulturen finns där hela tiden medan kulturrelativisterena pratar om ”den iranska kulturen” som en enhet gemensamt för alla iranier.
Att förneka kopplingen mellan hedersrelaterat våld, religion, kultur och den politiska makten och förklara det istället med maktstrukturer är ett försök att göra hedersvåld till våld i nära relationer. Detta är kärnan i kulturrelativisterna budskap. Maktstrukturer kan förklara till viss del mäns våld mot kvinnor i allmänhet men den kan inte förklara hedersvåldet. Pappan som tar livet av sin dotter för att hon är kär, brodern som misshandlar sin syster för att hon har pratat med en kill-klasskompis, sonen som tar livet av sin mamma för att hon gift om sig kan inte förklaras med maktstrukturer. Det är hederskulturens normer som kräver av dem dessa illdåd. Hur många pappor utanför hederskulturen tagit livet av sina döttrar eller misshandlat dem för att dem bejakat sin sexualitet trots att papporna har ”makt” över sina döttrar?
Nej! Hedersvåld skiljer sig på alla sätt från våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor. Blanda aldrig ihop dessa våld eftersom den kan leda till katastrofala följder för de utsatta för hedersrelaterat våld. De första förlorarna är offren och samhället i slutändan. Tyvärr gör Socialstyrelsen detta i sin riskbedömningsmanual mot hedersrelaterat våld ”HEVA”. Manualen fritar religionen och kulturen från allt ansvar för hedersvåldet och förklarar våldet som en fråga om maktobalans. Detta trots att regeringen sedan 2007 pekar tydligt på religiösa och kulturella föreställningar om kyskhet och oskuld, som grunderna för hedersrelaterat våld och förtryck. Jag kommer att återkomma till ”HEVA” vid ett annat tillfälle.
Soleyman Ghasemiani